eveznossnoj.blogg.se

Jag har varit med om ganska mycket i mitt liv och har haft en ganska tuff uppväxt även om

jag inte insett det själv förens nu efteråt... jag har aldrig kännt att jag har rätt till mina känslor

och egna uppfattningar då jag inte blivit accepterad då jag uttryckt dessa. Jag har fått lära mig

att "stänga av" istället för att faktiskt känna efter och har förträngt många saker och

situationer då ingen ändå trott mig då jag berättat...

 

Eller ja nu vet jag om att folk trott mig men jag har aldrig fått veta det då dessa personer alltid

blivit utestängda från mitt liv, jag har trott att dom inte brytt sig och har trott på de anklagelser

mot dessa personer som jag idag vet inte stämmer.

 

Jag har växt upp med lögner, hot, våld och även trott att det är så det ska vara, att alla har

det så. Aldrig har jag fått veta att jag faktiskt har vissa rättigheter.

Jag har rätt att säga vad jag tycker och känner... även bli accepterad för det... så har det

aldrig varit. Det har lett till att jag idag lever med väldigt mycket skam.

En sån enkel sak som att säga vad jag vill och inte vill göra eller att välja film då jag är

med andra kan bli jättejobbigt för mig. Hela tiden tänker jag på vad folk ska tycka och

tänka om mig... varje gång jag ska ställa en enkel fråga eller bara säga någonting till någon...

då jag springer, går, gör något eller inte gör något. HELA TIDEN tänker jag att "om jag säger

eller gör så, vad kommer h*n tänka om mig då? Kommer personen bli arg, ledsen eller h*n

kanske blir glad? Jag vet inte... ugh! jag struntar i det istället.".

 

Jag säger oftast att jag inte vet. Fast jag egentligen vill säga vad egentligen tycker känns det

helt omöjligt... det låser sig helt samtidigt som jag säger åt mig själv... "ut med det! hur

jävla svårt kan det vara att bara säga det?! Jävla fegis... gör det bara!". Det är kaos i huvudet...

ständigt pågår där ett krig mellan mina känslor, åsikter m.m. (som jag faktiskt har även om

jag sällan visar det) och skam- och skuldkänslorna som jag får så fort jag gör något för mig själv.

 

Jag har alltid gjort så som jag blivit tillsagd att göra, annars har jag blivit straffad på olika sätt.

Folk har sagt till mig att jag måste lära mig att säga ifrån... säga nej om det är så jag känner.

men personer som tidigare sagt åt mig att säga ifrån kunde inte acceptera det då jag väl vågade

stå upp för mig själv.

 

Allt började då jag blev utsatt för något riktigt personligt, några av er vet nog redan vad jag menar

då vissa verkar ha svårt att förstå att det är inget man pratar med allt och alla om.

Jag mådde riktigt dåligt... såpass att jag inte ville leva längre. Jag såg bara mörker, inget var bra

med livet. Jag blev straffad istället för uppmuntrad och började tillslut få nog. Jag ville inte bli straffad

när jag behövde hjälp, någon som hjälpte mig på rätt spår igen. Jag började säga ifrån, för jag hade

äntligen börjat förstå vad folk menade då de bad mig säga ifrån... Jag måste få tänka på mig själv

med och inte bara göra allt för att alla andra ska må bra. Men då gick allt åt helvete.

Allting blev bara värre, och det stöd jag trodde jag hade från folk runt omkring försvann sakta. Jag

kände mig ensam och rädd, rädd för att jag gjort ett stort misstag, för jag hade nästan förlorat alla.

 

Det är inte förens nu som jag kan se något possitivt med allt som hänt.

Nu vet jag vilka som verkligen bryr sig och jag har träffat helt underbara personer efter vägen...

Hade inte det här hänt hade jag nog aldrig träffat hon som idag är min flickvän.

Jag vill tacka alla er som hjälpt och stöttat mig! Franförallt H och M (Ni vet vilka ni är) som

lät mig tillbringa en månad tillsammans med er då jag inte hade någon annanstans

att ta vägen och alla er andra med!

Jag är er evigt tacksam och ni betyder sjukt mycket för mig. Jag älskar er, glöm aldrig det...

Ni är helt enkelt bäst!