Förträngda minnen...
Jag drömde en natt...
Jag drömde om en liten flicka och hennes mamma. Dom bodde i ett rött hus, i huset fanns ett gammalt rum som tidigare vart en toalett men där förvarade den lilla familjen sina skor.
Det är i det rummet drömmen började...
Den lilla flickan sökte vilt efter sina skor och råkar kasta ner andra skor från hyllan... Då hennes mor såg 'röran' blev hon fly förbannad! Hon puttar in dottern i rummet som inte har någon belysning och låser dörren.
Från andra sidan dörren hör den lilla flickan sin mamma skrika:
"Du får komma ut när du har ställt alla skor precis som de var tidigare". Den lilla flickan var helt skräckslagen och skrek för full hals..! Inte konstigt att hon var rädd för mörker...
Och så vaknade jag helt blöt i svett och med gråten i halsen... För jag visste att det inte bara var en dröm!
Det var ett förträngt minne.
Då jag var vaken så mindes jag varken hur länge jag vart i rummet eller hur jag kommit ut... MEN jag visste exakt vad som hände efter.
Mamman låtsades som vanligt som att inget hade hänt. Dagen därpå då dottern var på förskolan berättade hon för personalen..: "min mamma låste in mig i ett helt svart rum igår och jag fick inte komma ut". "Nä sluta nu svamla!" Det var svaret hon fick... dom tog upp det med mamman då hon kom för att hämta sin dotter på eftermiddagen. Självklart förnekade hon allt och fortsatte låtsas som ingenting... Ända tills dom var hemma i det röda huset igen. Dottern skulle straffas!
Hon skulle SITTA på sin säng (fick ej lägga sig ner) resten av dagen. Hon fick varken äta eller gå till toaletten för att utföra sina behov.
Det var första och sista gången jag berättade för någon. Ingen tog mig på allvar och ingen lyssnade. Det gynnade inte mig att berätta, allt blev bara värre då, så jag lärde mig att leva med det och sa alltid till mig själv att jag inte har någon anledning till att må som jag gör, för att alla har det såhär och vissa har det mycket värre... Det var lättast så!