Förträngda minnen...


Jag drömde en natt...

 
Jag drömde om en liten flicka och hennes mamma. Dom bodde i ett rött hus, i huset fanns ett gammalt rum som tidigare vart en toalett men där förvarade den lilla familjen sina skor.
 
Det är i det rummet drömmen började...
 
Den lilla flickan sökte vilt efter sina skor och råkar kasta ner andra skor från hyllan... Då hennes mor såg 'röran' blev hon fly förbannad! Hon puttar in dottern i rummet som inte har någon belysning och låser dörren.
 
Från andra sidan dörren hör den lilla flickan sin mamma skrika:
"Du får komma ut när du har ställt alla skor precis som de var tidigare". Den lilla flickan var helt skräckslagen och skrek för full hals..! Inte konstigt att hon var rädd för mörker...
 
Och så vaknade jag helt blöt i svett och med gråten i halsen... För jag visste att det inte bara var en dröm! 
 
Det var ett förträngt minne. 
 
Då jag var vaken så mindes jag varken hur länge jag vart i rummet eller hur jag kommit ut... MEN jag visste exakt vad som hände efter.
 
Mamman låtsades som vanligt som att inget hade hänt. Dagen därpå då dottern var på förskolan berättade hon för personalen..: "min mamma låste in mig i ett helt svart rum igår och jag fick inte komma ut". "Nä sluta nu svamla!" Det var svaret hon fick... dom tog upp det med mamman då hon kom för att hämta sin dotter på eftermiddagen. Självklart förnekade hon allt och fortsatte låtsas som ingenting... Ända tills dom var hemma i det röda huset igen. Dottern skulle straffas!
 
Hon skulle SITTA på sin säng (fick ej lägga sig ner) resten av dagen. Hon fick varken äta eller gå till toaletten för att utföra sina behov. 
 
Det var första och sista gången jag berättade för någon. Ingen tog mig på allvar och ingen lyssnade. Det gynnade inte mig att berätta, allt blev bara värre då, så jag lärde mig att leva med det och sa alltid till mig själv att jag inte har någon anledning till att må som jag gör, för att alla har det såhär och vissa har det mycket värre... Det var lättast så!
 
#1 - - din Betty:

Älskade unge fy du får mig att gråta älskade barn !

Du ska veta att du är värd de bästa tänk att systemet är då otroligt dåligt men jag lyssnar och tror på dig just för mycke du berättat har jag själv utsatts för av samma person 😈älskar dig Tack för du finns i vårat liv

#2 - - Raija:

jag hade trott på dig, kommer ihåg när jag jobbade i detta hus med din mamma. När vi jobbade då fick Sara och Miina följa med mig varannan torsdag pga att Mahmoud jobbade till 23. När vi vaknade då va det som på militär. Så fort du vaknade då skulle du bada, sen kläderna på och äta frukost. Du fick aldrig vakna ordentligt. Tyckte det var mycket stressigt för ett Litet barn. Din mamma försökte med samma rutiner med mina tjejer, men där stoppade jag henne, sen ville inte tjejerna följa med dit nå mer just pga all stress. Försökte förklara din mamma att det är inte hela världen om du hoppar över frukost eller om du äter mindre. Men hon ville inte lyssna. Allt skulle göras precis som hon sa.
Jag kommer även ihåg att jag skjutsade och hämtade dig från dagis med en period 😊 du var alltid så snäll när jag kom ❤️

#3 - - Betty:

Evelina jag minns du ofta ville sova hos oss och förstår och alltid förstått varför med du fick vara barn då och slappna av ingen som lasta upp mat och ställde krav du åt de du ville utan hot och krav !
Har alltid tyckt synd om dig alltid och att du stått ut så här länge är ett under !
Velat göra saker åt eländet och nu är de gjort och jag står för de med är ingen anonym feg skit och jag kör med ärlighet vilket inte vissa andra gjort som anmält mig om och om igen om jag ej lydig hon H och att hon bett folk anmäla mig falskt och anonymt är en skam fy fan men har fina papper från soc utredningarna så haha du H fick inte som du ville ! Evelina du vet vart du har oss kram älskade du 💖

↑